Försämra inte relationerna med Ryssland!

Ännu en gång riskerar det att blossa upp en diplomatisk kris mellan ett EU-land och Ryssland. Den här gången är det Storbritannien som hamnat i bråk med jätten i öst. Kreml vägrar nämligen utlämna KGB-spionen Alexandr Litvinenkos misstänkte mördare, eftersom Storbritannien inte vill utlämna den Kreml-fientliga oljemiljardären Boris Berezovskij!

Jag förstår Storbritanniens agerande i frågan, då den ryska regimen för närvarande är lika opålitlig som polisens vittnesskydds-program. Den unge, färske utrikesministern David Miliband säger sig inte vika en tum för och ”tänker handskas med varje vägran att utvisa den misstänkte med det allvar som detta kräver”.

Samtidigt kommer konflikten som så alltid vid fel tidpunkt. Storbritannien har just handskats med flera misslyckade terrorförsök. En ny regering har tillträtt som inte har erfarenhet av diplomatiska kriser. Den ryska regimen har säkerligen inte glömt konflikten med Estland i maj och en kris med ytterligare ett EU-land kan spä på dom redan usla relationerna mellan öst och väst, för att inte tala om hur mycket Rysslands misstänkssamhet mot den europeiska unionen kommer öka i och med detta.

Revolution=Diktatur?

Stödet för Ukrainas president Viktor Jusjtjenko dalar säger en opinonsundersökning publicerad idag. Oroligheterna i landet har ökat efter att presidenten upplöst parlamentet och tagit över kontrollen av landets säkerhetsstyrkor.

Jag minns Jusjtjenkos orangea revolution vintern 04/05. Händelserna i Ukraina stod helt i skymundan av katastrofen i Sydostasien. Jag minns hur tusentals människor protesterade på Kievs gator och att rapporteringen därifrån alltid kom efter döda svenskar i Khao Lak. Inte för att det spelade nån roll för oss i Norden, men för ukrainarna var det viktigt, mycket viktigt.

Idag är dessa dagar ett minne blott för det ukrainska folket. Ända sedan Jusjtjenkos installation har förtroendet för honom varit en stadigt nedåtgående kurva. Parlament har upplösts, regeringar fått sparken och koalitioner har spruckit. Inte minst har hans ronder mot fienden Janukovitj alltid lett till det ena och det andra i den ukrainska politiken. Att Janukovitj nu är premiärminister sätter Jusjtjenko i en allt svårare sits, och hans ledarstil för mina tankar allt mer till den stora grannen i öst, Ryssland och Putins sätt att styra landet.

Nu är ju inte Ukraina på något sätt likt Ryssland i sitt politiska klimat. Oppositionella grips och misshandlas inte utan anledning. Man använder inte energi som politiskt vapen i brännande konflikter. Och inte minst, man försöker inte utmana väst i fräna utspel eller hot riktade mot NATO-länder. Men när den dagen kommer då sådant sker även på Kievs gator, då är Viktor Jusjtjenko en diktator i praktiken, precis som grannen Putin.

Bush’s buddy nr.2 borta

Det är väl inte helt överraskande nyheter vi möts av denna morgon. Att Paul Wolfowitz varit rökt sedan länge har ju inte undgått någon, att han själv varit seg som öronvax och vägrat avgå har bara försämrat hans förtroende. Att detta varit påfrestande för Bushadministrationen är inte första gången, då Wolfowitz är en av medlemmarna i den neokonservativa samling som ivrigt påhejade Bush att anfalla Irak år 2003, då som vice försvarsminister.

För bara någon vecka sedan tillkännagav Bushs allierade Tony Blair att han avgår i juni. Nu tvingas även Wolfowitz bort. Presidenten har det tufft nu, något som han förvisso haft sedan 2003.

Vem tar över chefsskapet i Världsbanken? Det gör Tony Blair. Fråga mig inte varför, det ska alla veta ändå.

”Det kommer aldrig bli fred”

Rubriken är hämtad från Robert Fisks egna ord, ur lokaltidningen igår, om läget i Mellanöstern och Israel/Palestina-konflikten. Hur mycket man än vägrar vilja tro på dessa ord, så känns det som om dom blir allt mer sanna för varje dag som går. Varje raketbeskjutning, varje självmordsattack och varje skott som avlossas i Gaza är ett steg längre bort från en dröm om två stater sida vid sida som lever i fred med varandra.

Jag skulle kunna rabbla olika fredslösningar i timmar, men ikväll har jag varken ork eller lust att göra det, jag bara beklagar den hopplösa situationen på Gazaremsan. Jag tycker allra mest synd om Mahmoud Abbas, vars försök till fredsinitiativ gång på gång grusas av Hamas och Al-Aqsamartyernas skott ämnade för varandra.  

Jag har bara ett ord. Usch.

Ryssarna tar till sitt bästa vapen

Truman använde atombomben för att få Japan att kapitulera. Sydafrikas apartheidregim använde fängelset på Robben Island för att tysta Nelson Mandela och ANC. Rysslands statliga järnvägar(!) använder stoppade olje- och kolleveranser för att få Estland att byta kurs.

Från att vara demostrationer i Tallinn, till attackerade diplomater och nu ikväll till Rysslands styrkedemostration, som används i obekväma situationer förr, att alla leveranser av kol och olja till Estland har stoppats. Att det inte skulle ligga politiska motiv bakom, vilket Rysslands statliga järnvägar hävdar, känns lika skrattretande som att förneka förintelsen.

Kanske överdriver jag lite, men Ryssland besitter ett lika mycket nödvändigt som fruktansvärt vapen, energin, när man hamnar i konflikt med andra länder. ”Jävlas inte med oss!”, är nog ett budskap som man lyckas nå fram med i och med detta. Förr Ukraina, nu Estland, vilka drabbas härnäst av ryssarnas styrkedemostration?

Estland-Sverige vs Ryssland?

Putins lakejer ”de våra” verkar inte nöja sig med att kasta ägg på estniska ambassaden i Moskva. Idag attackerade dom också den estniska ambassadören i Ryssland och den svenske Ryssland-ambassadören Johan Molander, i full färd på väg till den estniska ambassaden i Moskva. Bråket som började med demostrationer i Tallinn börjar urarta i en diplomatisk konflikt som dra med sig hela Europa.

Att Sveriges ambassadör blir attackerad är givetvis helt oacceptabelt. Att attacken är en ”hämnd” för Sveriges stöd till Estlands agerande känns ganska självklart, om ”de våra” fått nys om det. Frågan är då om Putins lakejer kommer attackera varenda ambassadör från Europeiska Unionen, då även EU ger Estland sitt stöd?

Jag väntar på två saker. Dels att toppmötet med Ryssland den 18 maj skjuts upp tills utländska ambassadörer går säkra på Moskvas gator, och att president Putin går ut i media och fördömer sina lakejers agerande mot Sveriges och Estlands ambassadörer. Att se att Fredrik Reinfeldt vaknat ur sömnen är i alla fall i nuläget lugnande…

Det där jävla monumentet…

Dagens utrikespolitiska snackis är väl upploppet i Tallinn igår kväll, snorungar som tror på att våld löser problemet (varför tror många av världens ledare det också?). Estlands olika folkgrupper drabbar samman, DN rapporterar om att estniska barn blir attackerade av ryska barn, ett ganska bra kompass på var denna, ganska i-landsproblematiska tvist är på väg.

Federationsrådet (även kallat överhuset) vill ha brutna diplomatiska förbindelser med Estland, något som både Putin och regeringen tar avstånd ifrån. Putin håller sig i skymundan (smart) och låter utrikesminister Lavrov hålla låda framför de samlade europeiska massmedierna. Den har till och med gått så långt att Federationsrådets talman i förra veckan förespråkade en militär ockupation av Estland, han ser det som ett hån från premiärminister Ansip att provocera ryssarna inför segerdagen den 9 maj.

Vad jag undrar är, varför ska majoriteten att det estniska folket fortsättas behöva påminnas av tiden när Sovjetunionen ockuperade landet? Om ryssarna är så stolta, främst talmannen, över sin historia som kommunistisk enpartistat, varför då inte sätta monumentet utanför Kreml?

Ryssarna bangar ur

Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer (haha, lustigt namn, holländare?) bekräftade ikväll det som Vladimir Putin hotade med i sitt tal till parlamentet tidigare idag. Scheffer hävdar att utrikesminister Sergej Lavrov i ett möte med Natos ministrar i Oslo bekräftade att Ryssland lämnar CFE-avtalet om begränsningar om konventionella styrkor i Europa.

På kort sikt är denna nyhet ett slag i ansiktet på både USA och CFE-avtalet, som blir värdelöst utan Ryssland, då nato-länderna själva vägrat skriva under. Stämningen mellan USA och Ryssland kommer bli allt mer bister och allt fler kommer yttra sig om likheter under kalla krigets dagar. Kreml är ju som sagt skarpt kritiska mot USA:s planer att sätta upp missilförsvarsrobotar i Polen och Tjeckien. Hot, säger Ryssland. Skydd, hävdar USA.

Nåväl, så länge Sverige är neutralt behöver man inte vara orolig.

Putin tar till ton

President Putin slängde ut sig hätska attacker riktat mot väst när han idag höll sitt årliga tal till det ryska parlamentets överhus. I sitt sista parlamentstal innan han avgår nästa år förmedlade han skarpa ord till landsflyktingen Berezovskij, som förmedlade årets groda då han hävdade att en ny rysk revolution förbereddes.

Presidenten passade även på att kritisera Nato och hotade att lämna avtalet om nedrustning av trupper i Europa, då ”andra länder i världen” inte heller följer det. Att det uttalandet var en släng mot USA är en lågoddsare. Jag tycker att det är bra att Putin tar avstånd från USA:s utrikespolitik, men bara för att en stormakt går emot USA och dess beteende ute i världen, betyder inte det att ett nytt kallt krig står för dörren. 

Allt fler i väst tvivlar på att Putin kommer följa grundlagen och avgå i mars. För mig är det stensäkert att Putin kommer följa grundlagen och lämna över till någon annan, en annan som jag verkligen hoppas blir Dimitrij Medvedev.

Ohlsson tar en cykeltur…

Alla politiker har något gemensamt, de är alla ”ute och cyklar” någon gång i sitt politiska liv. Idag har turen kommit till Birgitta Ohlsson, folkpartiets utrikespolitiske taleskvinna. På Expressens fjärde sida skriver hon idag om att Folkpartiet tappar liberalismen till sossarna och centern, och att Sverige behöver en Kennedy.

Ursäkta mig, men senast någon svensk politiker blev utsatt för det exprimentet slutade det med vänstervågens genombrott i Sverige och att personen i fråga försvann från etablissemanget i många år. Det var så komiskt att Yngve Holmberg var med i första säsongen av ”100 höjdare” för idéen har motvilligt gick med på.

Liberalismen är sargad och behöver en mobilisering, speciellt den svenska. Nyliberalismen går på LSD medans socialliberalismen lider av svår akut resparatorisk sjukdom, även kallat SARS. Hon har faktiskt rätt i att folkpartiet lämnar Kennedy-liberalismen bakom sig i en tid då kravpolitik är ”inne”. Men kolla på USA, Kennedy skulle vända sig i graven om han såg liberalismens utveckling, eller snarare avveckling, i landet han ledde. Liberalism är vänster i USA idag, och det är nog alla världens liberaler oroade över.

Jag gillar Birgitta Ohlsson och ser gärna henne som Carl Bildts efterträdare när han avgår 2009, men här har hon fel.

Comeback

Då har man vaknat upp från den här bloggdvalan…

God morgon!

Det jag kommer skriva om finnes åt sydost…